Vill du försäkra Ditt djur?
Tryck här.

Skötsel av orm

Att välja en lämplig orm

Vissa ormarter är sällsynta och utrotningshotade, och därmed skyddade av diverse lagar. Dessa ormar får i många fall endast hållas i fångenskap på zoologiska parker, eller hos herpetologer med erforderliga tillstånd. Detsamma gäller giftormar, som under inga omständigheter bör hållas som husdjur av en vanlig hobby-ormägare. De vanligaste ormarterna i fångenskap är olika boaormar, pytonormar och majsorm. Skötselkraven för olika ormar kan variera avsevärt. Dessutom blir en del arter inom dessa ormfamiljer mycket stora, varför de kräver mycket stort utrymme. Innan du införskaffar en orm bör du tänka igenom följande: läs noga på allt du kan om arten, dess naturliga miljö och naturliga föda. Avgör sedan hur väl du kan efterlikna detta i den tänka omgivningen hemma. Skötselkraven inkluderar utfodring, utrymme, temperatur, luftfuktighet, belysning samt hygien. Fundera igenom om ormens temperament är lämpligt för dina avsikter. Om du enbart avser att studera ormen i dess terrarium så har ormens temperament inte så stor betydelse. Om du däremot avser att regelbundet handskas med ormen, så är det viktigt att detta kan ske utan stress eller skador på vare sig dig eller ormen! Kungspyton har vanligen ett förutsägbart lugnt temperament och är lätthanterad. De stora pytonarterna kan vara mycket oberäkneliga och bli alltmer aggressiva som vuxna. Framför allt gäller detta nätpyton och tigerpyton. Välj ut en orm som du kan införskaffa föda till utan problem, och som äter regelbundet. Välj ut en orm som ser frisk ut i alla avseenden! Undvik en orm som ser sjuk ut - det är sällan man kan förverkliga sina idéer om att vårda en sådan orm tillbaka till hälsa. Undvik ormarter som är kända för att vara svåra att hålla i fångenskap, som kräver mycket speciella levnadsmiljöer eller mycket speciella utfodringskrav, undvik giftormar! Dessa bör endast erfarna herpetologer syssla med. Reglerna varierar dessutom från kommun till kommun huruvida det är tillåtet eller ej för en privatperson att ha giftorm hemma

Utfodring

Ormar i fångenskap bör i första hand utfodras med avdödat foder. Härigenom minskas risken för att ormen skadas av sitt byte. Enklast är att ha ett lager av döda frysta möss el dyl i frysen. Vanliga foderdjur är olika sorters gnagare samt kyckling. Vissa herpetologer anser att foderdjuret dock bör ”rensas”, dvs inälvorna avlägsnas, innan djuren fryses. Därigenom minskar risken för bakteriell förorening av fodret. För att ersätta de näringsämnen som inälvorna innehöll, kan man placera en gelatinkapsel fylld med vitamin-mineral-aminosyretillskott i foderdjurets bukhåla innan det används som foder. Gnagare, framför allt råttor och möss, som lämnas obevakade i terrariet tillsammans med vad man trodde var en hungrig orm, kan ibland angripa ormen och orsaka allvarliga skador på denna. Risken är störst då ormen är sjuk eller av andra orsaker ointresserad av att äta. Om det inte är möjligt att erbjuda något annat än levande foder för att få ormen att äta, så måste måltiden övervakas noga. Om ormen inte har visat intresse att äta inom 10-15 min så måste bytesdjuret avlägsnas, och orsaken till ormens aptitlöshet undersökas. Om beteendet upprepas inom 1-2 veckor bör veterinär kontaktas. Ormar erhåller en stor mängd mikroorganismer från maten de äter, framför allt bakterier eftersom ormen äter hela bytesdjur. Det är aldrig praktiskt möjligt att försäkra sig om att bytesdjuren är helt fria från sjukdomsframkallande organismer. Du bör dock alltid försäkra dig om att bytesdjuren ser friska ut och kommer från en pålitlig källa. Man ska alltid vara extremt försiktig i samband med utfodringen av en orm. Detta är framför allt viktigt då ormen förväntas vara mycket hungrig, och om ormen inte är van vid människor annat än i samband med utfodringstillfällena. En nervös och hungrig orm kan mycket väl göra utfall mot en människa direkt i samband med öppnandet av terrariet, och i samband med att foderdjuret läggs in. Stora ormar kan vara speciellt farliga vid dessa tillfällen, och olyckor kan lätt inträffa. Stor försiktighet måste också utövas då man utfodrar fler än en orm i ett terrarium. Ibland kan två ormar få för sig att äta på samma byte. Om en orm angripit nosen på en mus, och en annan orm bakdelen, så vill ingendera av ormarna släppa sitt byte. Båda ormarna fortsätter att svälja, och det slutar med att den ena ormen sväljer den andra! Om två eller fler ormar lever i samma terrarium ska de utfodras individuellt genom att hålla bytesdjuret framför dem med en lång gaffel eller tång. Ormar i fångenskap lider sällan av allvarliga bristsjukdomar till skillnad från andra reptilarter. Orsaken är till stor del att ormen tillåts äta ungefär på samma vis som i det vilda, det vill säga på hela foderdjur. Även om ormen många gånger utfodras med en annan typ av foderdjur än den skulle välja i det vilda, så tycks näringsinnehållet ändå överensstämma relativt väl för de flesta ormars behov. Risken för felaktig utfodring och bristsjukdomar tycks vara störst bland mycket unga ormar som framför allt utfodras med nyfödda bytesdjur eller insekter. Dessa är inte lika näringsrika som vuxna bytesdjur. Utfodringsscheman för ormar varierar med ålder, art, storlek, kondition och speciella krav hos individen. Allmänt sett kan unga ormar utfodras en gång/vecka till varannan vecka. Om en snabb tillväxt önskas kan djuret utfodras oftare, under förutsättning att omgivningstemperaturen är så varm att den tillåter fullständig nedbrytning av födan. Äldre ormar utfodras vanligen mer sällan, ofta en gång per 3-6 veckor. Antalet bytesdjur som erbjuds vid varje utfodring avgörs individuellt. Överutfodring måste undvikas eftersom detta leder till fetma. Utfodring alltför ofta, eller med alltför många djur per gång leder till snabb tillväxt. Hos äldre djur leder det även till fetma. I det vilda förekommer knappast detta problem på grund av besväret att få tag i byte.

Boaormar

Det som till vardags
kallas ”boa” är i verkligheten 39 olika arter. Kungsboa (boa constrictor) lever i Sydamerika. Den trivs framför allt ovan marken i små buskar eller träd, där de ligger hoprullade och inväntar att något bytesdjur ska passera. När de upptäcks kan de väsa och anfalla. De har många stora kurvade tänder, och bettet från en stor orm kan ge allvarlig skada. I fångenskap blir de ofta ganska tama, och gör inte motstånd mot hantering. Vissa exemplar kan dock vara lättirriterade och bita vid minska anledning. Maxlängd för kungsboa är vanligen 2-2,5 meter i fångenskap, men vilda exemplar kan nå längder över 3,5 m.

Andra arter i fångenskap är anakonda (Eunectes sp), rosenboa (Lichanura sp), gummiboa (Charina sp) och smaragdträdboa (Corallus sp).

Pytonormar

Finns i Afrika, Australien och asiatiska tropikerna, i miljöer varierande från regnskog till öken. Vissa arter är framför allt marklevande, med de flesta klättrar och kan återfinnas i buskar och träd. De större arterna hittas ofta nära vatten, och är goda simmare. Pytonormar inkluderar några av världens största ormar. Två vanliga arter i fågnenskap, tigerpyton (Python molurus) och nätpyton (P. Reticulatus), kan bli 6 m långa eller mer. Alla pytonormar är dock inte jättar. Den vanliga kungspyton (P. Regius) övergår sällan mer än 1,5 m. Nyfångade pytonormar väser ofta och anfaller. Deras stora, böjda tänder kan orsaka allvarliga bitsår, så försiktighet krävs vid hantering. Tigerpyton blir ofta snabbt tam. Nätpyton är ofta svårare att tämja, och vissa blir aldrig lätthanterade. Den mycket mindre kungspyton visar sällan någon benägenhet att bitas, och lever oftast upp till sitt smeknamn ”bollpyton”, då den rullar ihop sig till en boll då den blir störd. Andra vanliga arter i fångenskap inkluderar grön trädpyton (Chondrpython viridis), diamantpyton (Morelia spilotes) och afrikansk klippyton (P. Sebae).

Terrarium

Som en allmän regel kan sägas att ormar kräver relativt liten plats, eftersom de utövar en begränsad aktivitet. Terrariet bör vara stort nog att inrymma diverse burinredning samt tillåta ormen att sträcka ut och röra sig. Ormar använder sig både av horisontellt och vertikalt utrymme om man tillgodoser sådana möjligheter. Akvarier eller liknande glas- eller plexiglasbehållare är oftast lämpligast eftersom de tillåter maximal synlighet för betraktaren, och säkerhet för ormen. Det bidrar även till att skapa en lämplig temperatur och relativt hög luftfuktighet. Gallerburar kan inte bidra till att skapa en gynnsam miljö vad gäller temperatur och luftfuktighet. Gallerburar kan dessutom bidra till skador på nos och huvud eftersom ormen ofta försöker rymma genom nätet. Oavsett terrariematerial så måste locket vara rymningssäkert. Alla gångjärn och lås måste kontrolleras noga. Alla ormar är potentiella rymmare, och många (framför allt kungssnok) kan rymma från nästan vilket till synes säkert utrymme som helst!

Klimat

Tropiska ormar som boa och pyton, kräver relativt varm temperaturer och ganska hög luftfuktighet. Dagtid ska temperaturen ligga mellan 26-31 grader. Nattetid kan den sjunka till 21-24 grader. Terrariet kan utrustas med värmelampor eller värmedynor styrda av en termostat. Alla värmekällor måste vara skyddade så ormen inte råkar ut för brännskador om den lägger sig intill värmekällan. I terrariet ska det även finnas en lokal betydligt varmare plats. Detta låter ormen snabbt höja sin kroppstemperatur, varvid den blir mer aktiv och ökar sin ämnesomsättning. Kontrollera alla värmekällor regelbundet så att de inte kan skada ormen, och kontrollera att ormen inte uppvisar tecken på brännskador. Ormar drar sig nämligen inte undan från en alltför het värmekälla trots att den får brännsår.

Belysning

Det mest idealiska för en reptil är att ha tillgång till ofiltrerat solljus under dygnets ljusa timmar. I vårt klimat är dock detta omöjligt att erhålla. I stället bör du använda en ljuskälla som även ger UV-ljus. Exempelvis fullspektrumlysrör kan stå på under dygnets ljusa timmar, 10-12 timmar/dag.

Reproduktion

Ormar kan ge upphov till ungar på endera av två sätt. I det ena fallet utvecklas befruktade ägg i honans kropp. När fostren är fullt utvecklade föds ungarna och ser då ut som små vuxna i miniatyrer. Exempel på denna typ av fortplantning (vivipar) är ex boa constrictor. Boa föder kullar på upp till 20-30 ungar, efter en dräktighetsperiod på ca 130-225 dagar, beroende på honans storlek. Kungsboaungar är ca 35-50 cm långa vid födelsen, och når avelsstorlek vid 1,20-1,50 m. Det andra sättet innebär att honan lägger avlånga ägg med läderaktigt skal i sin omgivning. Äggen ligger sedan och ”mognar”. Då fostrens utveckling är färdig kläcks äggen och ger upphov till små vuxna i miniatyr. Exempel på denna typ av fortplantning (ovipar) är pytonormar. Pytonormar lägger kullar varierande från bara ett fåtal till nästan 100 ägg, beroende på storlek och art. Vissa pytonhonor rullar sig runt äggen efter läggningen, och stannar hos dem tills de kläckts. I båda fallen kan den nyfödda eller nykläckta ormen ta hand om sig själv, och kräver ingen skötsel från föräldrarna. Ungarna ska utfodras sedan de ömsat första gången, vid 1-2 veckors ålder. Många ormarter parar sig villigt i fångenskap. Ofta krävs en period av ca 2 mån med lägre temperatur (20-22 grader) för att stimulera boa och pyton till parning. Honan och hanen bör kylas ner var och en för sig, och sedan återföras i samma bur för parning. Sperman kan lagras i honans könsorgan efter parningen, varför en parning kan ge upphov till tre olika kullar ägg eller ungar

Underlag och inredning

Tidningspapper, brunt omslagspapper, oblekta pappershanddukar, handdukar och astroturf är de lämpligaste materialen för att täcka botten med. Ju enklare materialet är att byta ut, alternativt att rengöra, desto mer sannolikt är det att du kommer att sköta burhygienen bra. Du bör inte använda grus, kattsand eller hyvelspån. Trots att dessa material ger ett prydligare synintryck så är de olämpliga eftersom de kvarhåller fuktighet och smuts, och skapar gynnsamma miljöer för parasiter och bakterier. Dessutom kan det hända att ormen av misstag äter av underlag i samband med födointag. Detta kan leda till skador på mag-tarmkanal. Viktiga inrednings- detaljer i terrariet är kraftiga grenar som medger vertikal rörelse, hyllor på sidorna att ligga på, samt gömställen. Ju större art desto mindre troligt att den ligger på en gren. Det är mycket viktigt att tillförse ormen med gömställen att dra sig undan till. Många ormar matvägrar om de inte har någonstans utom synhåll att dra sig undan till. Ett gömställe kan till exempel skapas av upp- och nedvända blomkrukor med ett ingångshål i sidan. Det kan även skapas av växter (konstgjorda eller levande). Konstgjorda växter är lätta att rengöra och desinficera. De kräver ingen skötsel, och bidrar till att upprätthålla en högre luftfuktighet i terrariet om ”bladen” sprayas med vatten då och då.

Sjukdomar

Om boa och pytonormar sköts väl och äter regelbundet, kan de leva över 20 år i fångenskap. Många djur i fångenskap dör pga åldersrelaterade problem snarare än sjukdomar. Vissa sjukdomar kan dock uppstå.

Inälvsparasiter

Ovanligt hos ormar födda i fångenskap, men vanliga hos vildfångade djur. Det kan röra sig om flundror, bandmask, lungmask m m. De erhålls ofta från bytesdjuren som ormen äter. Symptom kan vara kräkning, onormal avföring, oro, utebliven viktökning trots god aptit etc. Alla ormar med parasiter uppvisar inte symptom. Färskt avföringsprov måste undersökas så parasiterna kan identifieras och behandlas.

Yttre parasiter

Som fästingar och skabb kan ha funnits hos ormen från inköpet, eller spritts från andra djur i samlingen. Fästingar kan dras bort med pincett, såret tvättas sedan med desinfektionsmedel. Se noga till att fästingens huvud avlägsnas. Skabbdjur kan behandlas av din veterinär med injektioner. Buren måste även rengöras noga och desinficeras för att avlägsna ägg och andra skabbdjur som inte vistas på ormen.

Lunginflammation

Kan yttra sig som väsande andningsljud, andning med öppen mun, överskotts saliv och tjockare saliv, och/eller flöde från näsan. Burtemperaturen måste höjas till över 32 grader, samt luftfuktigheten ökas. Ormen måste även behandlas med antibiotika.

Munröta

Ses ofta tillsammans med andningsproblem. Tandkött och tänder kan se röda och inflammerade ut, svullna, eller täckta av ett ostigt gult eller vitt sekret. Detta är ett allvarligt sjukdomsproblem och kräver behandling av veterinär.

*kram*
Lycka till
ADZ

Vatten

Vatten ska finnas tillgängligt ständigt.
De flesta ormar dricker oregelbundet men använder sig av en lämplig vattenbehållare för att blötlägga sig i.
En annan fördel med att tillhandahålla en ganska stor vattenskål är att avdunstning bidrar till att hålla luftfuktigheten hög i terrariet.
Detta gäller framför allt terrarier av glas eller plexiglas. Vattenbehållaren ska vara så rymlig att den lätt medger blötläggning, och så tung att den inte välter. Vattenbehållare måste rengöras noga och regelbundet. Dålig hygien leder till ansamling av bakterier i ormens miljö.

Ömsning

Ömsning är den process då ormen med jämna intervall byter ut den yttre delen av skinnet. Förloppet regleras av olika hormoner, och beror även av tillväxten. De flesta ormar ömsar skinn 4-8 gånger per år. Antalet ömsningar beror av många olika faktorer, t ex omgivningstemperaturen, utfodringstäthet, utfodringsmängd och aktivitetsnivå. Unga ormar ömsar oftare än gamla ormar eftersom tillväxten är ganska snabb under de första levnadsåren. Friska ormar har vanligen inga eller små problem med ömsningen, och ömsar vanligen skinnet i ett enda stycke. Undantag gäller de ormar som har gamla skador på hud/fjäll, och de ormar som lever i för kalla och/eller för torra omgivningar. Ömsningen innebär en stor stress på kroppen. Sjuka ormar, de som lider av felaktig utfodring, eller ormar som av andra skäl sköts dåligt, uppvisar ofta försenad och partiell ömsning. Dessa ormar ömsar i många små bitar. Dessutom blir ofta många bitar av det gamla skinnet sittande kvar utan att lossna. Detta gäller ofta ögonens ”skinn” (glasögat). Ömsningen föregås av en period av inaktivitet. Detta vara i 1-2 veckor. Under denna tid blir ögonen matta med en gråblå yta. Ormen ser nu dåligt, vilket kan göra den lite oberäknelig och ibland aggressiv. Skinnet har under denna period en matt yta. Det underliggande skinnet är mjukt och känsligt för skada under den tid då det yttre lagret ska börja falla av. Ögonen blir genomskinliga igen efter 7-15 dagar, och ömsningen börjar nu. Ormen använder sig av sträva föremål eller ytor i sin miljö för att underlätta ömsningen. Ömsningen startar med huvudets skinn. När ormen har lossat skinnet runt munnen och nosen, gnider den sig mellan sträva föremål som kan fånga fast det lösa skinnet och hålla fast detta medan ormen glider ut ur det. Många ormar defekerar efter ömsningen, eller sätter i sig stora mängder vatten.